De vida fälten öppnar sig generöst som två väldiga skaparhänder när vi närmar oss Hedby. Vi har lämnat vårt moderna villaområde med surrande köksfläkt bakom oss och kommit nära naturen - nära de många spännande skådespelen. Från bilfönstret kan vi hur tofsvipan retar en flock tranor genom att gång på gång dyka mot deras huvuden med flaxande vingspetsar, för att sedan lyfta precis när någon av tranorna försöker försvara sig mot plågoanden.
Vi parkerar framför gården och går in. Här finns inga stora fönsterögon tätt inpå som stirrar på en från alla väderstreck. Här, runt de goda Andarnas hus, står de stillsamma träden och hjälper mig att samla ihop mina splittrande delar till en helhet.
Här känner jag mig tryggare än jag känt mig någonstans, på länge. För tio år sedan fick jag en obehaglig påhälsning mitt i natten på den ensliga prästgård vi bodde på då och skräcken flyttade in i mig, en skräck som vaknade varje gång jag var ensam någonstans.
Det är naturligt att bli rädd inför ett hot. Rädslan är ett bra signalsystem som hjälper oss att överleva, men den kan också blåsas upp till onaturlig storlek av de massmediala krafterna. Ingen rörde mig fysiskt och jag tror inte att jag blivit så skräckslagen den gången i prästgården, om jag inte redan varit fylld av hotbilder från de TV-program jag sett, från de tidningar jag läst.
Om vi tar Expressen eller Aftonbladet som exempel och tittar på vad de egentligen serverar sina läsare så är en enda tidning ett koncentrat av hela världens våld. Och hur många krig utspelas inte framför våra ögon, under bara en halvtimmes Rapport?
Risken är att om vi lapar i oss för mycket, blir vi alltför ängsliga och misstänksamma. Och istället för att värna livet, skyddar vi oss från livet.
Men lyckligtvis, ger medierna en falsk bild av verkligheten.
Lyckligtvis händer det mest goda saker.
Lyckligtvis är de goda nyheterna många, många fler:
1.Intelligenta, kärleksfulla och mycket modiga handlingar utförs varje sekund, överallt, på vår jord.
2.Miljoner människor avstår från att säga eller göra något elakt.
3.Hundratusentals nya verkligt bra idéer kläcks.
4.Miljarder människor skrattar, lär sig något nytt, rör med ömhet vid varandra, älskar livet och vägrar ge upp.
Tänk om vi samlade ihop allt det som hände här i Hedby och gjorde en tidning av det, om vi beskrev den dramatik som naturen bjuder på längs vägarna och inne i skogarna runt Brända, om vi berättade om den uppfinnesrikedom som har funnits, och finns, bland människorna här, så är jag säker på att den typen av tidningar och program skulle stärka tron på våra möjligheter och öka hoppet för oss alla.
Men det är inte bara medierna som skapar hotbilder, vi gör det själva, mot oss själva, hotbilder som gör att vi inte protesterar när vi borde.
Det finns många ambitiösa och yrkesskickliga människor som tyvärr sliter ut sig i både den privata och offentliga sektorn. Många gör det av rädslan att förlora jobben och tystnaden breder ut sig på våra arbetsplatser, det är inte undra på att en toppchefs lön är 28 gånger högre än en arbetarlön. Det är lätt hänt att ens befogade försiktighet övergår i en ängslig livshållning. Själv ryser jag när jag tänker på att tvingas vara obekväm att gå emot min rädsla och faktiskt säga ifrån.
Vi må ej längre tiga i denna tigartid
som trädets sav ska stiga
så är vi hederliga
och tystnadens tid förbi
och tystnadens tid förbi.
Jag ber att många med mig tar mod till sig att, just på denna vackra midsommardag, börja säga ifrån i hemmen, i vänkretsen, på arbetsplatsen och med flera platser.
Alla små steg blir tillsammans ett stort kliv för mänskligheten.
Samtidigt vill jag också tacka alla er som sagt ifrån till felaktigheter, små eller stora, och utfört modiga handlingar,små eller stora.
Jag vill tacka alla er Brändabor för att ni har haft modet att stå emot de krafter som säger att man måste hänga med i höghastighetssamhället och riva ner det gamla och sköna. Tack vare att ni värnat era gårdar, trädgårdar och naturen runt dem, så kan vi alla här idag kan ta del av den skönhet som denna omsorg har skapat.
Och vi har idag förmånen att fira midsommar i en av Sveriges absolut vackraste och mest unika byar.
Och med den sista omarbetade versen ur Wolf Biermanns dikt vill min dotter Isabel och jag önska er alla en glad midsommar!
